I fredags morse kl 06.30 lyfte jag tillsammans med John, ägaren av ZS-FIX (en Cessna 182), från Virginia för att göra en flygning till Ponta do Ouro i Mozambique, som jag nämt i mitt tidigare inlägg. Innan vi kunde sätta kurs mot Maputo International Airport, var vi tvungna att landa på King Shaka International Airport, Durbans nya 7 miljarders skrytbygge till flygplats, för att tulla och få stämplar i våra pass från gränspolisen.

Final approach för landingsbana 24 på King Shaka International Airport (FALE), Durban

På kort final för bana 24 FALE

Vid parkering B9 “Bravo Niner” på King Shaka Intl

Mellan vår parkeringsplats B9 till huvudterminalen blev vi körda i en minibuss, en sträcka på ca 200 meter - mindre än en minuts körning, som gick loss på härliga 230 rand (motsv. 230 kr). Väl i terminalbyggnaden eskorterades vi först till “Apron office” för att betala landningsavgifter. Därefter igenom säkerhetskontrollen och sedan vidare för att få stämplar i våra pass. Detta eftersom internationell luftlag kräver att varje internationell flygning måste starta och landa från en internationell flygplats med tull och passkontroll. Hela proceduren gick hyfsat smidigt och smärtsamt, ett stopp på totalt 30 minuter på marken.

ZS-FIX vid B9, sett från apron office på King Shaka Intl

Denna nya flygplats är lite av en story i sig självt, jämfört med gamla Durban International Airport, är King Shaka Intl (ICAO-identifikation: FALE) en riktig koloss. Bara faktumet att den har tre olika frekvenser (Apron: 122.65, Ground: 121.65 och Tower 118.45) som man använder medan man är på marken, många taxivägar och korsningar där man ständigt instrueras “hold short”, kan få de flesta piloter lite förvirrade eller i alla fall vara lite mera på alerten. Just innan korsningen “H” på taxibana “A”, blev vi omfrågade av tornet om vi kunde acceptera take-off från “Hotel”, då vi skulle ha 2100 m av den totala 3700 m tillgängliga banlängden. Det kunde vi, då detta var mer än nog för vår lilla Cessna 182:a.

Reguljärflygen parkerade på apron “Alpha”

King Shaka Intl efter take-off från bana 24

Själva flighten upp till Maputo var egentligen inte speciellt händelserik, vanligt skön och lugn flygning på flight level 75 (ca 7 500 fots / 2 300 m höjd). Vid själva FIR-gränsen mellan Johannesburg East Control (FAJA) och Beira (FQBE) märktes den största skillnaden i standard på ATC; vi bjöds på instruktioner på väldigt bruten engelska samt att det lät som om personen som gav oss instruktionerna satt instängd i en liten ekande plåtburk.

På Flight Level 75 strax söder om Richard’s Bay

Sköna sandstränder längs Mozambiques östkust

Efter att vi överlämnats från Maputo Approach till Maputo Tower, blev vi instruerade att positionera för lång final för bana 05, också denna 3 700 meter lång. Som i bjärt kontrast till King Shaka var taxandet och parkeringen på Maputo International Airport helt “pilot’s discretion”, dvs hela upp till pilotens godtycke. Så vi parkerade vår 182:a mellan en Cessna Caravan tillhörandes DHL och en Jetstream 41 tillhörandes South African Airlink, samtidigt som en South African Airways Airbus A319 som landat efter oss parkerade ca 100 meter bakom oss - en salig kompott!

Ponta do Ouro - vår destination, på väg mot Maputo från FL075

Vi positionerar på lång final för bana 05 på Maputo International Airport

Maputos stadskärna under inflygning för bana 05

Final bana 05 för Maputo Intl (FQMA)

ZS-FIX parkerad på apron på Maputo Intl (FQMA)

Att kalla Maputo för “International Airport” är lite av ett skämt. Visst, vi var tvungna att gå igenom passkontroll och fixa med visum när vi gick över från airside till land side, men i vår förvirring (delvis beroende på enormt bristfällig information och faktumet att nästan ingen pratar engelska) passerade över till airside och tillbaks flera gånger utan att ombedas pass eller ens gå genom säkerhetskontroll, ett tydligt exempel på hur saker kan fungera i Afrika; se bara tillräckligt viktig och målmedveten ut så kommer du undan med det mesta. Dessutom ser själva flygplatsen som om den bokstavligen stått stilla i tiden, all inredning ser ut att vara från 50-talet och byggnaden är rejält nedgången.

Plan parkerade framför oss på apron i MaputoEfter att vi äntligen fick våra stämplar i passen och betalat landingsavgifter på Maputo var nästa steg att ta sig till Ponta do Ouro (FQPO). Dagen innan vår avfärd träffade vi på en viss Mr Samuel som är direktör för Mozambikiska luftfartsstyrelsen. Efter lite samtal med honom, då vi nämnde att vi skulle till Ponta, fick vi hans visitkort och skiljdes åt kort därefter. På Maputo Intl då vi skulle fylla i en flight plan för vår flight till Ponta fick vi veta att fältet inte är öppet och att vi inte kunde landa där. Snabbt kontrade vi med faktumet att vi pratade med herr Samuel dagen innan om vår resa och att han inte haft några invändningar som helst, visade även hans visitkort som bevis på detta. Killen bakom skrivbordet gick iväg en stund för att snacka med sin överordnande för att sedan komma tillbaka en halv minut senare och säga; “Ok, you can go to Ponta”. Antar att det är sant vad de säger om flygbranschen; det är inte vad du vet, utan vem du känner. Så snart vi fick fixat flight plans bar det av mot Ponta do Ouro.

Över Maputo Elephant park, på väg ner mot Ponta do Ouro

Mozambiques östkust

Korallrev

Ponta do Ouro i sig själv är ett gammalt fält som inte används på säkert 20 år, sedan kriget i Mozambique, och består av två stycken korsade asfalterade landingsbanor. Men har bristande underhåll och brist på användande av fältet gjort att gräset kommit igenom asfalten, så banan i sig ser ut som en gräsbana, men är faktiskt riktigt hård och fin. Det ryktas även om att det finns planer på att återigen officiellt öppna fältet för trafik, vilket vi kunde konstatera då gräset var klippt, ny vindsocka, samt en liten byggnad för gubben som bor på och underhåller fältet. Vi hade inte ens hunnit stänga av motorn innan han kom mot oss med ett block för att registrera oss och ta betalt - strax över 450 spänn för två dagars parkering.

Kort final för bana 03 på Ponta do Ouro (FQPO)

ZS-FIX parkerad på “apron” på Ponta do Ouro

Planet smälter naturligt in med omgivningen i den Afrikanska bushen

Nästa del i äventyret var på väg hem från Ponta via Maputo. Innan vi startade kom den lille gamle mannen som verkar vara fältets chef, vaktmästare, brandman och officier i ett, springandes med en brandsläckare och stod redo medan vi startade upp - lite komiskt.

“Flygplatsbrandmannen” står redo, lägg märke till “brandjackan”

På väg mot Maputo igen för tull och passkontroll

En av våra “grannar” på apron, en South African Airways Airbus A319

“Grannen bredvid” - LAM Embraer 190

För flygningen tillbaka till Durban hade vi planerat på att flyga flight level 065, men ca 20 nautiska mil (sjömil) söder om Maputo började vi se moln mellan 2500 och 4500 fot, såg ut som ett klassiskt fall av “VFR over-the-top”, just som väderkontoret i Johannesburg hade informerat om när jag ringt innan vi lyfte. Molnen löstes upp när vi närmade oss Richards Bay, vilket var lite tråkigt eftersom jag nästan såg fram emot att göra en riktig VOR/ILS-approach på King Shaka Intl.

VFR over-the-top på FL065

Över Empangeni (FAEM), cirka 10 nautiska mil väster om Richards Bay (FARB)

King Shaka Ground: “Foxtrot India X-ray, taxi right on Golf, left on Bravo, hold short on November”

Taxar mot vår parkering B8

En apron marshall guidar oss in till B8

På King Shaka Intl, på väg mot apron office för att betala landningsavgifter

Väl tillbaka på King Shaka Intl var det samma procedur som innan, parkera - denna gång vid B8 - betala landingsavgifter, passkontroll och sedan tillbaka till Virginia. Det hela kan sammanfattas som två sköna dagar med bra väder, bra flygning och en hel del “typiskt vardagliga Afrika-upplevelser”. Avslutar inlägget med en kavalkad av bilder som jag tog från apron på King Shaka Intl då vi fick vänta ca 30-40 minuter på minibussen att hämta oss.