Fredrik Reinfeldt besöker Sydafrika i egenskap av EU-ordförande och president Jacob Zuma välkomnar premiärministern för ett av Sydafrikas enskilt största biståndsgivare. Vilken bild av Sydafrika kommer Reinfeldt att få se? Verkligheten bestående av korrupta och maktfullkommliga politiker, fattigdommen, massarbetslösheten? Med största sannolikhet blir det den skönmålade “verkligheten enligt Zuma”?

Idag landade Sveriges statsminister i Sydafrika för att, som EU-ordförande, diskutera handelsfrågor, klimatet och Zimbabwe då han träffar med Sydafrikas president Jacob Zuma. Enligt DN är detta Zumas första statsbesök på internationell nivå och Sydafrika är “måna om att det ska bli bra”. Men var någonstans kommer fattigdomen, massarbetslösheten och korruptionen inom det politiska ämbetet i Sydafrika att diskuteras?

Jag kan gissa att ärkeskojaren Zuma kommer göra allt för att ge intrycket av att vara det bästa som hänt Sydafrika sedan skivat bröd. Häromdagen läste jag, också på DN, om att “Zuma överraskar positivt”. Artikeln handlar i stort sett om vilket “hyfsat bra” jobb han har gjort under sina 100 första dagar på presidentposten. Jag höll nästan på att trilla av stolen när jag läste detta. Detta om en man som, under sin väg till presidentposten, gjort allt för att sätta käppar i rättvisans hjul, då han stog åtalad för bland annat korruption. Han lyckades dock undkomma rättvisan på grund av lagliga teknikaliteter då flera av åklagarsidans större och mest överväldigande bevis plötsligt ogillades.

Jag blir minst sagt förvånad över hur naiva svenska medier är. Ska erkänna att jag hade högre förhoppningar om den svenska grävande och undersökande journalistiken. Var finns till exempel rapporteringen om hur bara tidigare i veckan ledaren för Sydafrikas kommunistparti Blade Nzimande köpte en bil för över 1,1 miljoner rand, motsvarande en miljon kronor, detta på statens bekostnad. Själv motiverar han inköpet med att han “måste ha en BMW för att kunna fullgöra sitt mandat”, med andra ord behöver han en bil värd över en miljon för att kunna göra sitt jobb att tjäna den Sydafrikanska befolkningen. Det är just sådant som får Mona Sahlins “Toblerone-tabbe” för några år sedan att blekna i jämförelse.

Detta samtidigt som arbetslösheten i Sydafrika, enligt CIA:s World Factbook, låg på 21,7% för 2008. Men inofficiella siffror gör gällande att den i realiteten är närmare 40% procent. Det finns ett stort mörkertal gällande arbetslösheten i Sydafrika och regeringspartiet ANC har för tillfället allt att tjäna på att hålla så mycket av verkligheten i mörker. Innan valet i slutet av april tidigare i år, lovade Zuma och ANC bland annat minskad arbetslöshet, fri sjukvård för alla, bättre utbildning och mycket annat som, utan att behöva ha en examen i Statsvetenskap kunde inse att ANC skulle får problem med att kunna hålla.

Idag rapporterades om att staten har spräckt sin budget med över 2,5 miljarder rand (ca 2,3 mdr kr) för provinsen Kwa-Zulu Natal. Trots detta har väldigt få, om ens några, förbättringar märkts av för befolkningen de senaste åren. Hittills i år har ca ett tjugotal olika fackförbund, allt ifrån läkare, kommunalanställda, busschaufförer, byggarbetare och och nu senast även SARS (Sydafrikas motsvarighet till Skatteverket), tagit ut sina medlemmar i strejk. Det ska nämnast att paraplyorganet för Sydafrikas fackorganisationer COSATU har väldigt nära band med ANC och utgör en majoritet av regeringspartiets väljarbas.

Tyvärr är Sydafrika, och kommer att förbli för en lång tid framöver, ett politiskt U-land. Inte nog med att landet har en rejäl uppförsbacke, speciellt med tanke på HIV/AIDS-pandemin, men faktumet att de folkvalda politikerna är helt skrupelfria och inte uppvisar något intresse av att bry sig om någon annan än sina egna “affärer” och välgång bådar detta inte gott för Sydafrikas befolkning, svart som vit.

Jag hyser dock inga större förhoppningar om att den gode Reinfeldt ska komma och vara Sydafrikas “riddare i skinande rustning”. Den svenska delegationen kommer om något, att “underhållas” med en extremt välsminkad bild av Sydafrika. “Framgångsprojekt” efter “framgångsprojekt” kommer uppvisas samtidigt som man kommer göra allt för att fortsätta “förblinda” Sverige till ännu mera stöd via SIDA och övriga biståndskanaler. Jag ryser bara av att försöka tänka hur mycket av Sveriges skattepengar som, via bistånd, hamnat i fickorna på dessa “politiker” som, istället för att göra något för de som betrott dem med sin röst och verkligen behöver hjälp, förser sig själva med bilar värda mångmiljonbelopp.

Att Apartheid-regimen har fallit är ingen tvekan om, men detta har istället ersatts med ett system där ett fåtal sydafrikaner, läs politiker på olika nivåer, skor sig själva på landets tillgångar. Frågan är vad som egentligen är värst; att utnyttja och exploatera ett land som man koloniserat (som Storbritannien och Nederländerna gjort under historiens lopp) eller att göra det samma med sitt eget land, men under “frihetens baner”? Ryggradslösheten hos dessa politiker får mig att vilja spy!